Varför gör jag som jag gör?

Jag har jobbat som lärare i tio år och det känns mäktigt att kunna säga det! Tio år! Det är ju länge ju! Visst borde jag kunna formulera i ord varför jag gör som jag gör? Efter att ha gått och klurat på den frågan ett tag nu gör jag ett försök att sätta ord på det.

Att bli lärare kändes självklart. Jag ville jobba med barn och ungdomar och eftersom de finns i skolan verkade det klokt att bli lärare. Barn och ungdomar finns ju lite överallt i samhället givetvis, men skolan lockade. Jag tror att det beror på att skolan alltid har varit en viktig plats för mig. Jag har, trots en del svårigheter, alltid tyckt om att gå i skolan. Jag är uppvuxen i en familj där socialt engagemang och öppenhet alltid har varit självklart så ingen i familjen blev förvånad över mitt val att bli lärare.

När valet väl var gjort satte jag genast upp tre mål:

1. Jag ska bli en bra lärare.
2. En lärare som eleverna minns på ett positivt sätt.
3. Jag ska vara en lärare som SER.

Grunden till mina mål är nog mina egna erfarenheter. Det var ju såna lärare jag själv tyckte om och som jag lärde mig bäst och mest hos. Det var det här jag värdesatte!

Jag valde att läsa SO 4-9 därför att de ämnena intresserar mig och de berör oss alla hela tiden. För att bli bra måste jag själv vara intresserad var min tanke.
Det jag dock lade ner hela min själ på var pedagogiken och metodiken. Jag läste varenda bok från pärm till pärm och uppgifterna gjordes med största engagemang. Det här ville jag bli duktig på! Det här är viktiga pusselbitar på vägen att nå mina mål!
Min utgångspunkt var, och är fortfarande, att det är mitt ansvar som lärare att se till att alla elever kommer till sin rätt och får den undervisning de behöver.
  Det finns massvis med modeller och metoder att välja mellan och varje elev har sin egen låskolv och jag ska finna rätt nyckel. Det innebär att jag måste ha koll på olika vägar, nya såväl som gamla, så att jag kan hitta nycklarna. Jag har tittat på andra. Tagit det jag tyckt varit bra och struntat i det som jag inte tyckt funkat, jag har varit helnöjd ibland och galet missnöjd ibland.
  Jag har värderat pedagogiska samtal med mer erfarna, mindre erfarna och andra yrkesgrupper inom skola högt. Oj! Vi kan verkligen lära av varandra och när vi gör det så gynnar det de vi jobbar för...eleverna!

Egentligen tänker jag att jag gör som jag gör för att jag är jag. Vi alla kan ju välja hur vi vill göra och en tanke är att om eleverna känner att jag är trygg med det vi gör och hur vi gör det så blir de också det. Jag har en tydlig tanke för mig själv om vad målen är för det jag gör och det tror jag att eleverna känner. Detta gäller både ämnesmässigt och ledarskapsmässigt.
  Jag har utvecklat och formulerat en tydlig yrkesroll för mig själv där jag jobbar med huvudet och känsla i hjärtat. Att jobba med känsla i magen, som jag brukar säga, det är mer skört för då blir relationen till eleverna beroende av mina privata/personliga känslor och det tror jag inte är bra för varken elever eller mig själv.

Erfarenhet är en annan orsak till varför jag gör som jag gör. Inte nödvändigtvis min egen även om den är en viktig grund utan även andras erfarenheter. Både skolmässiga, men även livserfarenhet. Mina erfarenheter av olika grupper, kollegor, rektorer, föräldrar, individer....ja människor i allmänhet i form av vänner och bekanta bär jag med mig och använder mig av aktivt när det behövs. Det är ju i mötet med andra vi utmanas och växer, förändras, omvärderar, lär oss och utvecklas. Vissa principer som man haft ändras eller formas till, medan andra tillkommer!

Innan jag avslutar vill jag lägga till att jag gör som jag gör för att jag vill klara det! Jag vill nå mina tre mål! Den dagen mina mål inte är viktiga för mig längre får jag forma nya eller hitta ett annat jobb. Elever förtjänar mina tre mål!